En dag i Helsingfors

Igår var jag i Helsingfors hela dagen och hade omtumlande program.

På förmiddagen var jag med i en filminspelning: en dokumentär som görs om breven till statsministern och protesterna mot asylpolitiken. Jag tecknade ögon i Kaisaniemiparken. Hade nöjet att teckna tre ljuvliga personer från Irak. Har träningsvärk nu i vänstra axeln för vid ett tillfälle hade jag solen i ögonen och måste skydda ögonen med handen. Och att teckna ett ögonpar tar 20-25 minuter (fick jag nu bekräftat), så det var ganska fysiskt ansträngande. Har träningsvärk i vänstra benet också, men vet inte hur jag fått det.

Detta att teckna porträtt live, det är verkligen spännande. Man möter en människa på ett ganska intimt vis, samtidigt som mitt tecknande faktiskt innebär att jag inte mera ser en människa, utan former, ljus, skuggor, linjer, valörer. Att dessutom teckna bara ögonen gör att den här märkliga distanserade intimiteten blir ännu mer betonad. Är helt fascinerad, och oerhört glad över att ha fått uppleva det. Och tänker att jag måste fortsätta med detta på något vis. Att teckna människor i verkligheten och ha dessa möten med dem.

Ögonen kommer jag att fortsätta teckna så länge det finns en mening med det. Vem vet hur länge den här aktionen och aktivismen behövs. Just nu känns det i varje fall som något av det mest betydelsefulla jag någonsin gjort. Och har bara fått positiv feedback för det också, och mer feedback än vad jag någonsin fått för något jag gjort. Det känns mycket fint.

På kvällen var det sedan dags för utgivningsfest för Lättlästa Maresi. Vi hade en väldigt intressant diskussion med Jolin Slotte (som bearbetat texten) och vår redaktör Solveig Arle (alltså, ett helt fantastiskt bra samarbete!). Och fick till och med signera boken. Hade av någon anledning inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men detta möte med bokfolk och vänner var också så ljuvligt, alla snälla ord och komplimanger som man får ta och spara i minnet, så att man orkar jobba vidare.

Paradoxalt är jag nu så hög på gårdagen att jag har lite svårt att fokusera på jobbet. Men det får man acceptera, så kan det gå – eller så brukar det gå. Snart hittar jag tillbaka till flytet.

Ljuset är bäst i oktober

Tänker det varje år, att solljuset i oktober är guldfärgat. Tror det är min favoritmånad med tanke på ljuset. Jag antar att jag tänker rätt mycket på färger och ljus. Hör till arbetsbilden.

Jobbar hemifrån igen i dag. Sonen är hemma tredje dagen med snorig näsa. Men han är ganska pigg och spelar PS3 med sin kompis i Ekenäs, som har höstlov hela veckan. Mina ungar får höstlov i morgon, och har bara torsdag fredag lediga. De får umgås med sina farföräldrar och en kusin. Och jag ska jobba på som vanligt.

Nästa vecka ska jag lämna in en längre uppsats till Leadership-delen av mina studier. Uppgiften var att svara på tre frågor gällande organisationsförändring och ledarskap. Igår kom jag på hur jag skulle vinkla det, och kände mig rätt fiffig där en stund. Nu borde man ju ännu skriva det mesta (har struktur och typ 2 sidor skrivna), kolla lite källor osv. Det är den tråkiga biten av att skriva essäer, tycker jag. Jag gillar att planera en facktext mest. Då kan man ju bli riktigt inspirerad. Men som vi alla vet: inspirationen täcker bara 5 % av arbetet. Sen måste man pressa ur sig resten. Temat jag valde var förresten hur man får mer mångfald i spelbranschen. När jag skrev på det igår insåg jag att jag verkligen hade ett behov av att skriva något mer strukturerat om det. Har tänkt så mycket på det de senaste åren, men inte systematiskt. Perfekt att tvinga sig att skriva om det då.

Min presentation igår gick väl helt OK (på min skala, på andras skala var den säkert lite bättre än bara OK). Fick folk att skratta i varje fall. Men sen finns det sånt som jag inte kan eller vill kontrollera, som min ”dagsform”. Igår var jag lite väl mjäkig. Jag skulle kunna våga ännu mer, inte vara så ursäktande, säga mer provocerande saker. Nåja, man kan ju vrida humor av sin mjäkighet också. Det är i varje fall skönt att märka att detta med att uppträda inte är ett problem för mig. Kan till och med njuta en del av att få prata inför folk. Särskilt om man kommer igång och får bra flyt. Kanske jag borde gå någon workshop i ståupp-komik (fast jag får lite ont i magen av tanken)… kunde vara bra bara med tanke på alla ens ”vanliga” uppträdanden.

Älskar verkligen att få folk att skratta…

På ett sätt är det att hitta tillbaka till sitt barn-jag. Innan tonåren var jag inte alls nervös för att prata inför en publik. Var till och med lite av en pajas, som provade på det mesta för att få dem som lyssnade att skratta eller bli imponerade. I tioårsåldern tror jag att jag tänkte lite på att bli skådespelare. Var med i ”dramaklubben” och läste böcker om teater. Minns en incident där 8-9-åriga jag var med på någon konferens som min pappa ordnade, och rummet var fullt av vuxna som väntade på att något skulle börja. Där fanns ett piano, och jag kunde väl exakt en sång och skulle förstås spela den åt de vuxna. Och sen njöt man av att få uppmärksamhet och beröm. Jag är sån: en show-off. Under tonåren var jag mer nervös och försiktig ett tag, fick rampfeber, kanske för att man insåg att det var möjligt att göra bort sig. Men tror att jag nu kommit till ett skede igen där jag kan släppa det. Och ju äldre man blir, desto mindre behöver man bry sig om andras negativa åsikter.

Bara att hoppa i den leriga vattenpölen.

Nu dök det upp foton från IGDA-kvällen på Facebook medan jag skrev!

12096066_525998200901693_6668412382867737884_n

Foto av Natasha Trygg

12079239_525998190901694_1976574411741820388_n

Foto av Natasha Trygg

Ja det här inlägget handlade ju inte så mycket om ljus trots allt. Men så kan det gå.

Efter fredagspitchen

Känslan är bra! Vår nya pitch approach funkar fint. Jag tror folk skrattade åt skämten, men ärligt talat så gör nervositeten att jag har svårt att minnas publiken. Men fick bra kommentarer efteråt. Stämningen var mycket positiv.

Så har det varit för det mesta när vi berättar om spelet: folk ser glada ut. Det är ju ett humorspel vi jobbar på, så det ser jag som ett gott tecken. Ungarna här hemma är också mycket entusiastiska.

Det jag nu mest väntar på är att programmeraren ska få till stånd en spelbar version. Alltså minsta möjliga som krävs för att man ska kunna testa.

Nåja. I dag jobbar jag inte med spelet, men däremot är det vårt team som ordnar grillfest i Boosts utrymmen på onsdag (alla team gör det en gång), så i dag ska jag åka till butiken och shoppa en del av det som behövs. Grillfesterna är förresten öppna tillställningar, så är du nyfiken på vad Boost är, och vad vi grillar, så kan man dyka upp efter kl 18 på onsdag.

Ja och kolla in vår uppdaterade webbsida om du är nyfiken på spelet. The name of the game: Underworld Kitchen.

Lära sig timing

Uh, ska hålla en pitch i dag igen. Blir den fjärde… femte.. Eller nåt sånt. Vi gör nya hela tiden pga feedbacken, och vi testar olika teman. Idag är mina ledord story och humor. Jag känner mig inte det minsta rolig just nu, så man får väl ta det som en skådespelare. Bara man minns sitt manus. Argh, får lita på att jag orkar vara närvarande sen och lyckas lyssna in publiken.

Står och skriver detta på mobil, för det är enda sättet att hinna blogga. Med andra handen stoppar jag lilla A från att äta en krukväxt. Hon är en himla söt och ljuvlig ettåring, men det är ju konstant övervakning (eller ja, man kan ju umgås också, heh) som gäller.

Så mitt liv just nu: vara med barnen och hålla igång hushållet vs. skriva pitchar och annan marknadsföring till spelet och animera gubbarna. Detta turvis med maken som har egna projekt när jag är med ungarna. Det är påfrestande och som tur tillfälligt. Faktiskt är det bara en dryg månad kvar tills vi ska vara färdiga med vår demo. Den normala kreativa kurvan har inte gällt alls, jag känner det som att vi är i ett konstant slutskede, crunch time. Det är så lite tid, och jag har så mycket animation att göra.

Lätt panik alltså. Men samtidigt så vet jag att jag inte kan göra mer än vad jag gör nu, så det blir som det blir och det får man acceptera.

Men det bästa: det är så otroligt inspirerande att lära sig själv animation! Har ju velat prova det i evigheter! Köpte böcker om dockanimation och beundrade gamla disneyfilmer som tonåring redan. Var fascinerad av hur man skapar rörelser med teckning. Fast har varit rädd för att det är för svårt och arbetsdrygt… Kan säga att det är en bra början att prova att animera pixelbilder. Det går snabbt, och i photoshops timeline kan man se hur det blir direkt. Nu vet jag också hur man gör giffar och det är egentligen väldigt enkelt.

Men det svåra är som vanligt: timing.

Det är timing jag lär mig nu. Också när det gäller pitchar. Och jösses så noob jag är, it ain’t even funny *gråtskratt*

Okej nu tar jag två dagar semester woo!

Äntligen känner jag mig avslappnad igen. Har varit så upp i varv sedan startup journey började förra veckan att jag haft svårt att sova och tankarna har rusat omkring som eee.. expresståg i huvudet. Men hade nyss, för första gången ever, en pitch på 2 minuter åt en publik och åt en coach som sedan gav kritik direkt, och nu är det gjort och jag har den där tgif-känslan nu! Har inte haft det på länge! Men nu har jag den och det är inte ens fredag. Men tar alltså två dagar totalledigt nu, och firar midsommar med kompisar (med barn). Så galet skönt med lite paus för har slitit som en liten … ee… bäver (de jobbar ju hårt va?) and I’m all out of metaphors. Pitchen gick bra, glömde inte något viktigt, fick inte blackout, skämtade lite lagom, men tiden räckte inte till sista meningen och tack för att ni lyssnade. Mindre svammel nästa gång alltså. Vi hörs! Trevlig midsommar!

Jorma, Måns, Dirty Loops

Pust, fick äntligen färdigt recensionen av Jorma Uotinens show. Det var en svår recension att skriva, för föreställningen var dels tråkig, dels småcharmig. Men det blev som att recensera en person, eftersom allt hängde på just en persons karisma. Hela kvällen kändes som att vara bjuden på middag hos Jorma, men sen kommer man inte därifrån och mannen bara fortsätter sjunga och berätta, och man vågar inte avbryta honom för att man är ju artig. Typ så. Det är alltid svårast att recensera verk som inte riktigt väcker några starka känslor hos en (annat än uttråkning).

Men nu är jag alltså klar (eller vi ska se om jag får feedback ännu).

I dag har jag visat melodifestivalklipp* åt barnen som somnade före röstningen. När jag såg Heroes för två veckor sedan var jag helt bombsäker på att den skulle kamma hem segern, stort. Och så gick det. Skönt att liksom få bekräftelse på sin känsla för pop/schlager och vad ”folket” kommer att gilla. Låten ligger väldigt nära David Guettas Lovers On The Sun, vilket är lite pinsamt, men när var pop någonsin helt originellt? Allt bygger ju på något äldre. Och det går inte att stå emot den där refrängen (den ekar i mitt huvud just nu) ”We are the heroes of our time” osv.

Men det som var helt vrålpyramidaliskt** på mello! Dirty Loops! Herregud vilket rytmsinne! Bas! Trummor! Sångrösten! Helt fantastiskt driv.

Jag skulle kanske inte orka lyssna på detta hemma så där i bakgrunden, men live måste den här gruppen vara helt suverän.

*Vet ni vad som är den tråkigaste diskussionen på Internet? Den om det är vettigt eller inte att se på Melodifestivalen. Var och en ser på vad f*n den vill och tycker är skoj. Jag ser inte alltid på svenska mello, men jag tycker det är rätt skoj och intressant att göra det ibland.

**Tackar Karin Tidbeck för det ordet, så att man inte skriver ”awesome” hela tiden. Hade lust att skriva awesome, jag erkänner.

Autografen

Veckans höjdpunkt var nog att få skriva en autograf igår! Haha. Det hade jag inte väntat mig. Jag har ju signerat ungefär tio ex av Bildbindaren, och det mest åt vänner. Blev lite paff. Och mycket glad.

Höll ett föredrag åt en grupp finlandssvenska och sverigesvenska unga vuxna om genus och visuell kultur, och pratade väldigt mycket utgående från min uppväxt och mitt jobb som illustratör och författare. Det var första gången jag kokade ihop en sådan mixtur. Har undervisat en hel del om både genus, konst och bilder i samhället. Pratat om TV-serier, filmer, spel, illustration, allt möjligt. Men det var första gången jag gjorde det mycket mer personligt och … ja kanske lite roligare. Och fick väldigt fin respons av publiken direkt. Delade ut några av mina nytrycka kort också. Och ett fick jag alltså signera.

Veckan har ju varit intressant annars också. Första jobbveckan. Insåg att det ändå är väldigt svårt att jobba hemma på eftermiddagen när alla ungar är hemma. Lyckades isolera mig vid datorn ganska bra när jag gjorde min presentation på torsdag, men det var ju för att deadline var nästa dag. Jag MÅSTE. Men redigeringen gick mycket bättre på biblioteket på onsdag. Igår efter föredraget kunde jag ju ha redigerat hemma på eftermiddagen ännu, men det rann på ett mystiskt vis helt ut i sanden. Nåväl, postade postkort till Lilla Luckan där jag har utställning i mars, och rastade ett av barnen. Och sen var jag helt slut. Det blev att se på TV och myyyza med ungarna istället.

I dag har jag rusat runt på dansträning, kalas och köpcentrum med olika kombinationer av barn. Hann ändå skissa lite på en ny illo på dotterns dansträning i Barkerteatern – trollet i Johanna Sinisalos roman Ennen päivän laskua ei voi (Bara sedan solen sjunkit). Jag gör nämligen en serie ”teaser”-illustrationer till Archipelacon. Den treögda korpen är tydligen redan publicerad på deras hemsida! Ska göra bilder till hedersgästernas böcker. (Hoppas ju att författarna ska gilla dem… och jag är fortfarande i något slags chock över att GRRM ska komma dit).

Nu tillbaka till bebis, och fundera på bilder…