Att mötas av misstro

I en månad har jag varit med i en diskussionsgrupp på FB som startades för att så kallade ”invandringskritiker” och ”toleranta” skulle klara av att vara i dialog med varandra, dvs. ett försök att nyansera bilden av dessa grupper och minska polariseringen. Jag plockades förstås med som en ”tolerant”, fast det inte är något som jag anser definierar mig särskilt bra. Min inställning till människor är baserad på respekt och försök att förstå och kommunicera, inte att tolerera. Det är ett problematiskt ord, som jag inte tänker gå in på desto mera nu (har nog skrivit om det förut tror jag).

På samma sätt menar många ”invandringskritiker” att de felaktigt definieras som rasister. Och det stämmer säkert att alla som kritiserar invandring inte är rasister, snarare är de kanske nationalister eller bara extremt cyniska. Det finns alla möjliga subgrupper inom den gruppen. Det som istället slår mig mer är en viss attityd till människor som de har gemensamt. En cynisk, misstroende attityd. Lita inte på någon! Så många är ute efter att utnyttja dig (eller vårt land). Ge inte lillfingret, de tar hela handen! Det kommer gå illa om man öppnar sig! Släpp inte in världen hit, för då överlever vi inte… Släpp inte in någon i ditt hjärta, för då blir du sårad.

I mina inlägg i diskussionsgruppen har jag tagit en personlig vinkling, men måste förstås undvika att skriva ut privata detaljer i en offentlig grupp. Måste därför skriva om mina erfarenheter på ett svepande sätt, men jag har varit tydlig med min position: jag är vän med människor som är rädda för att de ska dö om de skickas tillbaka till sitt hemland. Då krävs jag direkt på bevis. Bevisa att de asylbeslut som du sett har fel i sig. Bevisa hur dina vänner varit utsatta. Bevisa att de är hotade. Vi tror inte på dina eller deras ”berättelser”. Du är så naiv som tror på allt de säger.

Det är svårt att diskutera med personer som helt kategoriskt vägrar tro på att min uppfattning av verkligheten kan vara sann. Om jag säger att jag suttit öga mot öga med en person, som fattat mod till sig, och berättat om döda bröder och traumatiserande situationer, och jag har varit övertygad om att de inte hittar på detta, varför blir jag misstrodd? Jag är faktiskt ganska övertygad om att mina vänner INTE har berättat de allra värsta sakerna åt mig. Att de besparat mig. Att de inte orkar berätta allt. Särskilt inte detaljer. Jag är inte en dålig människokännare. Jag kan nog ana mig till när någon ljuger, eller undviker ämnen. Dessutom: varför skulle någon ljuga om en sån sak åt mig? Jag är inte Migrationsverket. Jag är bara en vän som man kan lätta på hjärtat åt.

Men det här går inte heller fram. För de ”invandringskritiska” vill inte befatta sig med dessa människors liv och berättelser. Jag antar att det skulle vara att öppna sitt hjärta för mycket. Kanske man skulle bli tvungen att känna medkänsla. Hemskheter.

Igår försökte polisen deportera en ung kvinna – Lara från Irak. Hennes mamma satt på flygfältet och grät omgiven av demonstranter. Efter 19.15 när jag visste att planet borde ha lyft kände jag en bottenlös sorg och besvikelse. Svart. Men bara några minuter senare fick jag veta att Lara hade skrikit på planet, och en annan passagerare hade stått upp för henne. Lara togs av planet och fördes till förvaret i Metsälä. I morgon ska de möjligen försöka deportera henne igen. Men man vet aldrig med polisen, för de informerar liksom inte öppet om när de utför deporteringar.

Lara vill leva en västerländsk livsstil, och har därför hotats av sin egen far och hans manliga släktingar (bland annat). Hon lär ha en finsk pojkvän som hon vill bilda familj med. Hon är tatueringskonstnär. Hon skrek så högt att den finska polisen måste stoppa deporteringen. Vilken hjälte hon är!

Jag skrev om det här i diskussionsgruppen igår också. De ”kritiska” var bittra och sura över att deporteringen misslyckades. Hur ska vi nu bli av med folk om det inte går att tvinga bort dem? Kan de inte drogas eller bindas fast? Jag tycker att de borde lastas i lastfartyg istället, så skulle man kunna skeppa bort fler på en gång, skrev en. Jag svarade inte på dessa kommentarer. Skrev mest om det jag vet om kvinnors position i Irak. Om det här fallet. Om hur jag tycker att deportering är moraliskt fel.

Men jag anade lite darr i mustascherna igår… lite tveksamhet… något som var annorlunda i kritikernas förhållningssätt. Det var något i det här fallet – att det handlade om en ung kvinna som ville leva som oss – som jag anar att gick in under skinnet på dem. På någon av dem i varje fall. De hade inte förväntat sig det här. De pratar alltid om dessa unga män som kommer och ska leva på bidrag och ta hit sharialag och bla bla. Men Lara passade inte in i deras förutfattade bild av läget.

Fast det känns som att hyvla av sitt eget skinn med en osthyvel när jag går in i den där gruppen och läser kommentarer, så kanske det kan vara att jag kan hyvla av små flagor av deras fördomar ibland. Kanske komma in under deras skinn och lämna små obekväma korn av tvekan i deras kött. De vet att jag inte är okunnig eller naiv (det här har kommit fram i diskussionerna, och några av de vettigare kritikerna verkar ha byggt upp en bild av mig som ”inte en av de värsta toleranta utan ganska vettig”). Men de vet också att jag bygger allt på ett ganska tydligt moraliskt ställningstagande, förstås det att jag önskar att alla människor ska behandlas med lika värde och rättvist (kristen moral i grunden, fast jag inte är religiös). Jag försvarar mina vänner. Det är liksom min moraliska grund här. Men mina vänner är inte deras vänner. Och deras grundinställning är att man inte kan tro på de asylsökandes berättelser.

I dag har jag ingen lust att skriva något i den där gruppen. Man måste vila upp sig emellan. Vet inte ens vad det har för betydelse om vi kan diskutera eller förstå varandra. Det räddar inte mina vänner. De där kritikerna är inte Migri och de fattar inga beslut. Men kanske jag får lite lite hopp om att dialog är möjligt, varje gång en av dem ger med sig lite, eller egentligen: bara skriver lugnt och sakligt åt mig, med relativt logiska resonemang, och utan personliga påhopp. Redan det känns som en vinst.

Men den största vinsten vore att detta helvete med tvångsavvisningar tar slut. Jag misstror nämligen myndigheterna, och asylbeslutens laglighet. Det är inte naivitet, utan det är att vara kritisk. Så jag undrar varför det är jag som kallas tolerant (fast jag inte tolererar brott mot mänskliga rättigheter) och inte kritiker?

Radikaliserad tant

Jag identifierar mig inte särskilt starkt med ordet ”tant”, men nu citerar jag min idol Sunniva Drake, som frågade en relevant fråga i Hbl för ett tag sedan: Vad ska vi göra med alla radikaliserade tanter (nu då Finland håller på att begå brott mot mänskliga rättigheter)? För jag ser dem dyka upp överallt nu, tanterna (också en del helt ljuvliga farbröder faktiskt, vi ska inte glömma dem, men det behövs mera farbröder!).

De är trötta på att se på när människor förstörs av makthavare.

I dag i nyheterna: cynismen bland unga ökar. Det förvånar mig inte heller. Vi lever i ett kallt och cyniskt samhälle. Många kämpar emot, det talas nog mycket om öppenhet, vänskap, kärlek, samarbete. Men alla goda krafter motverkas mycket starkt och aktivt av regeringen just nu. Så jag är inte förvånad över att cynismen ökar. Likgiltigheten är också en stark kraft i dag. Det finns alltför många som inte mera tror att vi kan skapa förbättring. Det finns så många som tappat hoppet (för att de trampats ner år efter år), och det finns massor av människor som väljer att blunda och fokusera på bara sina egna liv, kanske för att de inte tror att de har någon makt att påverka samhället? Kanske för att de verkligen inte bryr sig? Det sistnämnda är isande, skrämmande.

Jag har själv svårt att hålla kvar livskraften och kämparandan. Men har nu inte tappat greppet ännu. Tänkte att jag blir radikaliserad istället. Bättre än deprimerad.

Jag har flera vänner nu som är deprimerade. Det är ”sann” politisk depression, eftersom det är det här landets politik som krossar dem. Regeringen har skapat en situation där människor som flytt från krig och förföljelse hamnade i ett nytt sorts helvete. Det helvetet är Finland. Hur känns det att höra det? Hur känns det att leva i en annan människas helvete? De får inte hjälp här. De får inte ens stanna här och försöka hjälpa sig själva. Alla försök att vara medmänsklig, gästvänlig, integrera, krossas.

Jag har inte varit i den här situationen förut, att jag försöker kommunicera med en som verkligen tappat allt hopp. En som säger att den hatar sig själv och att den inte har någon framtid mer. En som säger att alla krafter är helt slut. Dessutom får personen inte ordentlig läkarvård. Jag är rädd för vad som kan hända om det håller på ännu längre. Och det håller ju på tills det andra negativa beslutet kommer, och vad händer sen? Blir det ännu värre? Min vän har dessutom börjat bete sig konstigt och okaraktäristiskt. Svarar inte på meddelanden på flera dagar. Blockar kommunikationen, och kommer sedan tillbaka. Det är oerhört påfrestande. Jag kan inte sluta svara heller, för vad händer då? Jag är kanske den enda personen kvar som har ens en liten möjlighet att rädda livet på personen?

Jag försöker rikta min ilska och besvikelse till aktivism, för det tjänar inte mycket till att vara arg på en person som mår så där dåligt.

Igår när jag såg en text av Sannfinländaren Sampo Terho där han skrev att asylpolitiken i Finland nu är lyckad så fick jag lust att slå honom på käften. Jag är starkt emot våld i alla former, och fredlig protest är mycket mer konstruktiv i längden. Men jag har väldigt svårt just nu att låta bli att hata dessa människor som håller på att förstöra tusentals liv, förstöra mina vänners liv. Det är den här ilskan som är väldigt svår att leva med. Fast bättre med ilska än depression. För ilskan kan jag fortfarande rikta till handling.

Men här är nu en chans för någon av dessa monster i regeringen att bli en hjälte. Vänd på detta nu och rädda liv. Helt konkret skulle det rädda liv att stoppa den här utvecklingen, att låta folk stanna t.ex. med tillfälliga uppehållstillstånd. Låta oss som redan hjälper till fortsätta med det, istället för att se vännerna tyna bort.

Men om det fortsätter så här så kommer jag ju bli tvungen att påminna makthavarna om att de är onda människor, så länge jag själv orkar skriva. Då kommer jag att bli tvungen att hoppas att de någon gång inser hur många människor de skadat, och att de sedan får leva med det resten av livet. Jag får hoppas de får leva i egna personliga helveten. Jag får börja måla stora tavlor med bilder på dessa monster där det framgår tydligt hur mycket ondska de spridit i världen. Kanske konsten kan nå fram till deras kalla hjärtan på något sätt?

Eller så får jag göra som Arya i Game of Thrones och börja läsa upp en lista på de som skadat mina vänner. Och sedan väntar jag på att de ska få vad de förtjänar (som sagt önskar jag inte våld, men skulle vara skönt om de hade dåligt samvete ens). Juha Sipilä, Paula Risikko, Päivi Nerg, Jaana Vuorio, Jussi Halla-aho, Sampo Terho, Juho Eerola… vem mer?

Ja ni hör… jag är inte någon ädel människa som älskar och tolererar alla. Just nu är jag rätt fylld av hat faktiskt. Not nice.

Vi lider av framtidsbrist

Framtiden är ett tema som rullat på i mitt huvud länge nu. Förra året gick jag till och med en kurs i framtidsforskning, och en av uppgifterna var att skapa framtidsscenarion av Finland år 2060 – en utopi, en dystopi och en ”business as usual”.

Dystopin var enklast att skriva. Låt de fascistiska, nationalistiska och rasistiska krafterna fortsätta få makt så är vi snart framme i något som de allra flesta människor garanterat skulle kalla en dystopi. Om man tummar på mänskliga rättigheter för en grupp, så kan man tumma på allas rättigheter, förr eller senare. De som för den högerextrema politiken vill hålla den här nationen vit, ”kristen” och patriarkal, och de tål ingen kritik, de förnekar klimatkrisen (tack och hej då mänskligheten), dess anhängare dyrkar krig och våld. Ja… ni vet vart det leder.

En vän på FB skrev en klok text för ett tag sedan, jag parafraserar: en sak som Putin och Trump har gemensamt är en brist på framtid. Deras politik vädjar med en längtan efter ett imaginärt förgånget där nationen har varit ”great”. Samma sak gäller Europeiska populistledare i den extrema högern. Det enda sättet att vinna mot dem är att bidra med en framtidsvision. Den traditionella politiska eliten har misslyckats med detta, de försöker bevara allt som det är, medan missnöjet växer.

Åh, så vi behöver en mänskligare framtidsvision! Jag har tänkt på det i så många olika sammanhang på sistone. Om man vill påverka världen och samhället behövs en vision för vad man vill uppnå. Till min utopi hör inte rasism, diskrimering eller en totalitär stat med en maktgalen ledare. Vi som inte vill ha det, utan fortfarande vill hålla fast i en tro på att mänskliga rättigheter är något som vi måste kämpa för, behöver skapa en tydligare framtidsvision.

Att föreställa sig framtiden är ett kraftfullt verktyg. Vi får veta vad det är vi verkligen värderar just nu. Vi tvingas ta ställning och göra val. Och om vi kan föreställa oss en värld som de flesta av oss skulle vilja leva i, så har vi möjligheter att utveckla strategier för att nå dit. Vi kan försöka leva den framtiden så snabbt som möjligt.

För min del innebär den här tanken om en framtidsvision att jag vet vad jag ska fokusera på när jag arbetar, vilka projekt som är viktiga, vilka som förhoppningsvis leder dit jag vill (jag kan inte veta för jag har inte mycket kontroll över omvärlden). Och det gäller att så ofta som möjligt formulera de värderingar som man vill värna om. Här kommer ord och kommunikation in som en enormt viktig del. Vi skriver också framtiden just nu.

Men det handlar också om hur man lever sin vardag (med hela kroppen), vilka val man gör i alla situationer. Hur rör jag mig ute i världen? Vad äter jag? Hur talar jag om och med andra människor? Rangordnar jag människor på olika sätt? Det är kanske ett slitet uttryck att säga att det privata är politiskt, men det är inte mindre sant för det. I varje liten vardaglig situation finns normer för hur vi agerar, och vad innebär det att följa eller inte följa normen? Det märker man först när man handlar. En liten handling av motstånd kan ha en mycket stor betydelse.

Just nu känner jag av begränsningar på många plan. Det jag vill stöter på motstånd på mer eller mindre subtila sätt. Råkade på ett citat (på fb-sidan till tidskriften Historiskan) om just detta:

Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor.

– Rosa Luxemburg (1871-1919)

Att röra sig kopplar jag till att bygga en sådan framtid som man själv kan leva med. Att röra sig så att de som håller i kedjorna inte lyckas hålla en bunden.

Just nu känns den finska politiken som en åtstramning av kedjorna. Jag tänker inte leva med det och vara stilla. Jag tänker fortsätta röra på mig. Men det är verkligen inte smärtfritt och det kräver ansträngning. Det är tur att det också är roligt att slita i de där kedjorna tillsammans med andra…

Jag har inte bloggat så mycket det senaste året, som jag gjort innan. Det tar tid att formulera tankeråddet i huvudet. Jag skriver nog hela tiden dagbok för mig själv för att dokumentera och tänka, men den texten kan inte vara offentlig. Jag ska försöka blogga lite oftare det här året. Jag vill tänka högt om många saker, för att det ska finnas någon liten chans att tankarna kan ha en effekt på omvärlden. För att bygga den där framtidvisionen som vi verkligen behöver…

Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2

 

Intervjun

Ja, vilken vecka… På måndagen var jag med om en helt ny situation, som inte egentligen var svår för mig, men för en annan. Jag var med som stödperson åt min asylsökande vän på hans intervju i migrationsverket (puhuttelu, som det heter på finska – inte så mysigt ord).

Det var på många sätt en absurd plats och situation, men det är sällan som jag känt mig så behövd som den dagen. Min vän var extremt nervös, men det var helt tydligt att det att han inte behövde vara där ensam var till mycket stor hjälp.

Det var mycket folk där samtidigt, flera intervjurum i bruk. Lite löpande band-känsla. Asylsökande, tolkar, advokater, socialarbetare, säkerhetsvakter, migrationsverkets anställda – alla kom och gick. Jag såg några män som verkade vara där ensamma, och de såg gråa och skräckslagna ut. De som hade stödpersoner såg visserligen nervösa ut, men hade en helt annan habitus.

Det här med att veta att någon är på ens sida är verkligen helt avgörande.

Det tragiska och absurda med detta är ju att jag vet att min vän har en mycket liten chans att få asyl för tillfället, i och med Finlands skärpta inställning till asylsökande från Irak, Somalia och Afganistan (det finns inte ord starka nog att uttrycka hur arg och besviken jag har varit över det här de senaste månaderna, det är ett sådant slöseri och helt omänskligt och fruktansvärt cyniskt).

Han pratar om att han inte vill åka tillbaka till döden i sitt hemland, att han tänker göra vad som helst för att kunna stanna här. Att känna en person i denna situation ger ett visst perspektiv på ens eget liv. Han är ju inte ensam om den här situationen, det är tusentals i Finland nu som väntar. Men ändå så är människan mycket ensam när hen väntar i månader i en förvaringsplats, ofta utan familj och vänner, bara tillsammans med de andra ängsliga och rädda. Många försöker tappert upprätthålla en fasad av att de fixar det, men självmorsförsök är inte ovanliga, enligt vad jag läst i Facebook-stödgrupper för flyktingar.

Jämför det med mina egna rädslor. Jag har ändå ett socialt skyddsnät här, för jag är medborgare i det här landet och har släkt och vänner. Ja, och inga militior eller kriminella ligor hotar mig. Så klart finns det många som har det illa ställt här i Finland. Fattigdom och sjukdom tär på folk. Men det är inte konstruktivt att ställa dessa grupper mot varandra. Skulle det inte vara oerhört mycket smartare att ta till vara dessa unga män (som de oftast är) som brinner av motivation att arbeta (för annars skickas de ju tillbaka till döden), innan också de har slitits ner och förbrukats av våra kantiga system (som just nu styrs av en rasistisk regering)?

Nåja, nu fortsätter min vän att vänta på sitt troligen negativa besked (som kan komma om allt mellan veckor och månader, ingen vet), och sedan har han möjlighet att överklaga, och den processen tar ytterligare c. 6 månader. Jag försöker nu hjälpa honom att söka jobb under den här perioden, så om ni har tips, kontakta mig.* Jag vet att det är svårt att få anställningar åt människor som inte kan språket så bra här, och som är papperslösa. Men de har en lite större chans ifall de utvecklar ett socialt nätverk här. Börjar skapa ett hem och ett nytt sammanhang.

Jag tror starkt på att vi som bor här, och är öppna och välkomnande för nya människor, kan tillsammans skapa möjligheter att komma runt de rigida system som Finland just nu har för utlänningar att komma hit (icke-EU-medborgare). Jag tror att ifall vi tar till vara dessa människor och behandlar dem med respekt och ger dem möjligheter att forma sina egna liv här, så kommer det att gynna det här samhället långt mycket mer än belasta.

Jag vet inte, men att lyckas i detta känns väldigt viktigt, inte bara för att det är viktigt för enskilda människor (de får leva!), men för att jag tror att våra möjligheter att överleva som ett blomstrande samhälle i framtiden hänger på öppenhet, värme, empati, kärlek, smarta lösningar, nytänkande. Bara det att lära känna en person från en helt annan kultur (som jag inte visste så hemskt mycket om från förut, för att vara helt ärlig) har för mig varit oerhört givande. Inte alltid lätt förstås. Helt klart värt all oro, sorg och besvikelse som jag också tvingas känna för hans skull.

*om ni kontaktar mig så kan jag berätta mer om personen i fråga, vill inte ge ut så mycket personlig information så här offentligt

Faller framåt

200_s

Letade efter en GIF som jag delade på Facebook någon gång på våren: en man som faller ”ner” för Eschers eviga trappor i all evighet. Den var väldigt beskrivande för mig då, och den är det fortfarande. (hittade ingen fungerande gif, men där uppe är bilden i varje fall)

Det här med att ”falla framåt” har jag också tänkt på hela sommaren, det var ett uttryck som jag hörde (dyrkade helgonförklarade) Linda Liukas använda när jag hörde henne tala förra året. Det vill säga, om man misslyckas (faller) så är det bäst att göra det ”framåt”, alltså konstruktivt och in i något nytt och egentligen utan att bli liggande, tänker jag att det betyder. Jag såg mitt avhopp från akademia och avhandlingsskrivande som ett sorts falla framåt (föll in i designvärlden, typ, jag faller ju aldrig in i någon väldigt tydligt definierad låda). Nu senare har jag insett att det verkligen var den enda vägen, efter att jag fått mer information om läget.

Gubben i Escher-gifen faller hela tiden. Vet inte om det är framåt. Men han faller.

Underligt nog känns det som om min fallfart inte alls saktar ner, fast jag försöker bromsa lite hela tiden. Det är snarare som att det bara går snabbare.

Men sen samtidigt så känns det bra. Trappstegen känns underligt bekanta, som ekon från tidigare tider och livskeden. Inte så farligt att falla framåt i en cirkel kanske?

Det är också något nytt hela tiden. Som att återupptäcka sig själv hela tiden. Glömma trappsteg 23, och hitta det igen (genom att slå pannan i det och blöda lite). Men var börjar man räkna, vilket är trappsteg nummer 1? Medan jag föll ner mellan trappsteg 13 och 14 så ändrades hela trappan på andra sidan tornet, så det är ändå som att falla nerför en ny trappa hela tiden. Slår man huvudet ofta tappar man kanske minnet?

En ny sak nu på sommaren är nog känslan av att det inte är så farligt att fortsätta falla. Jag är inte alls olycklig, trots detta eviga fallande. Jag känner mig faktiskt rätt självsäker (men trött, måste komma ihåg att sova och andas och äta, och kramas mer!). Det känns som om jag kan lita på att jag klarar alla törnar och blåmärken. Hoppas bara att man inte blir för härdad bara, utvecklar ett hårt skal för att klara fallen. Men det tror jag inte.

Okej, slut med liknelsen. Det är samma gamla juli som det varit de senaste åren: jobb och ingen semester för mig, men alla barn hemma och mycket lite arbetstid som är helt beroende av att tvååringen är ute ur huset med sin pappa (så jag kan ju inte kräva för mycket). Jag är alltså konstant frustrerad, och försöker desperat påminna mig själv att njuta, istället för att längta bort hela tiden.

Mycket inspiration och mycket tankar, mycket skrivande och tecknande, och denna sommar mycket känslor om allt och om andras och min egen situation. Världen brinner säger många. Ja min värld brinner verkligen. Trappan brinner och jag faller vidare.

Världen stör mig

Har för mycket tankar om politisk debatt i huvudet för att jobba, så försöker skriva av mig.

Under helgen har ju diskussionen om sexuella trakasserier varit framme, pga händelserna i Köln (som jag inte tänker ta ställning till eftersom jag saknar fakta, misstänker dock att verkligheten är så mångdimensionerad som den alltid är) och finländska polisens absurda uttalande om att sexuella trakasserier i grupp är ett nytt fenomen här. Så klart finns kulturella skillnader och nyanser i hur trakasserierna tar sitt uttryck, och det är inte heller något okänt att i vissa kulturer är kvinnor mer utsatta än i andra, men det är samma skit ändå. Överallt.

Det som gör mig mest arg är att detta globala fenomen används som ett argument för att stoppa människor från att söka asyl eller röra sig fritt. Det används för att beröva vissa människor deras mänskliga rättigheter. Det skrämmer mig också, för det är bara en tidsfråga tills någon helt oskyldig person som ser ut som den fiende som högerextremisterna nu bygger upp, kommer att skadas eller dödas. För att inte tala om vardagsrasismen som alla de som inte är tillräckligt bleka i ansiktet får stå ut med.

De som motsätter sig invandring bryr sig inte ett skvatt om jämställdhet eller kvinnors rättigheter, de bryr sig bara om att få bekräftelse för sin rasism eller sina fördomar.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att reagera på en bekants Facebook-inlägg i lördags. Han skrev (inte på svenska ursprungligen, jag översätter) ”Muslimer våldtar kvinnor i massor runt om i Europa, säkert för att vi är rasister och för att USA anföll Irak. Det är obehagligt att föreställa sig läget om 5-10 år om det fortsätter i samma takt.” Till detta länkades en youtube-film där en engelsman babblade på om hur upprörd han var över Köln-incidenten. Hade inte tid att se färdigt hela den filmen (och ärligt talat så orkar jag inte heller).

Mitt dilemma är att jag måste samarbeta med den här personen i vissa begränsade sammanhang. Så jag försökte vara diplomatisk och påpeka om brister i resonemanget på ett sakligt men strängt vis. Och sedan föreslog jag att personen blir aktiv i jämställdhetsarbete ifall våldtäkter och trakasserier upprör honom så mycket, till exempel kunde han ju gå och prata med muslimska män och upplysa dem om den finländska kvinnans självbestämmanderätt. Som väntat så skrev han att allt det som kvinnosaksförbund gör är bara skit. Och sedan när jag föreslår att vi jobbar för att förändra misogyna kulturer mot en mer positiv riktning, för att förebygga våldet, så kallade han det arbetet för ”flum” (eller hur ska man översätta termen ”lässytys” till svenska?).

Jahapp. Det var inte någon särskilt lång debatt vi hade nu, för jag insåg sedan att det inte är värt min energi (ändå stal det här min sinnesro för lö-sö-må). Men vad ska man göra nu då? Hur ska jag kunna samarbeta med den här personen? Det kommer i varje fall inte på fråga att göra något varaktigt samarbete.

Problemet är kanske inte så mycket de fördomsfulla åsikterna i sig, utan hans motvilja att ifrågasätta sina egna ideologier. Hans motvilja att tänka på kulturbegreppet, motviljan att tro på möjligheten att förändra kulturer, motviljan att reflektera över sin egen roll i sammanhanget. Jag kan helt enkelt inte syssla med skapande verksamhet tillsammans med en så inskränkt person. En person som är så låst i sitt tänkande (helt skulle jag ju bara skriva att han är korkad). För att inte tala om arrogansen i att nedvärdera kulturforskning med ett enda ”det är bara skit”, eller oförmågan att lyssna på kvinnor i sin omgivning, och oförmågan att sätta sig in i andras skinn.

Jag är egentligen rasande arg, fortfarande (därför lyckas jag inte koncentrera mig på jobbet). Först tänkte jag att jag inte kan låta politiska åsiktsskillnader komma i vägen nu, för samarbetet är ändå redan så bräckligt. Och ska man låta det politiska läget påverka vad man gör i sitt arbetsliv? Men det handlar inte egentligen om det politiska läget, utan på vilka personlighetsdrag som det tar fram hos människor.

Jag har i varje fall försökt konfrontera honom öppet. Det är kanske dags att handskas med problemet på ett annat sätt nu.

Orka med detta land

Hur ska man orka läsa i sociala medier och i tidningar och i blogginlägg om hur rasismen breder ut sig?

Läste nyss en kommentar av någon, att Sannfinländarna förstört detta land. Så känner jag också, men samtidigt så har jag alltid upplevt Finland som ganska rasistiskt, har har inte heller några nostalgiska fantasier om att det skulle ha varit bättre förr. Det är bara att det inte tycks finnas några spärrar hos folk nu. Genom att de normaliserat rasismen finns det plötsligt allt fler som inte ser något problem med att skrika glåpord efter människor på gatan, eller i bussar, eller skicka dödshot åt dem som inte är ”sanna finländare”. Jag mår illa. Jag har alltid hatat rasism över allt annat. Eller med andra ord: rasism är något som upprör mig väldigt väldigt mycket, och har gjort det sedan jag var barn.

Det är svårt att orka tycker jag. Jag känner en våg av hopplöshet inför mänskligheten, och särskilt det här landet jag är född i, och har bott mest i. Man börjar fantisera om att flytta någon annanstans. Typ till Sverige (tillbaka igen, tredje gången skulle det vara). Ungarna vill ju faktiskt flytta dit, lustigt nog (de tycker att det verkar besvärligt att lära sig finska, och såklart har det en betydelse om man bor i ett land där man omges av sitt eget språk, eller inte). Men saken är den att rasismen blommar i hela Europa, och jag har börjat tycka att Åbo är mitt hem. Det finns kanske inte någon bättre plats, någon annanstans.

Och jag vill inte ge upp, utan vill vara kvar här och påverka. Vara en motkraft, på något sätt.

Små steg tar man varje dag. Hoppas bara att alla de andra som också kämpar mot rasism här (alla på sina egna sätt) också orkar. Annars skulle det nog bli olidligt.

Igår och i dag försökte jag hjälpa lite, genom att designa en logo åt ett projekt som strävar efter att öka förståelse mellan människor, de som bott här en längre tid, och de som nyss satt sina fötter på marken här. Får se när logon dyker upp på nätet. Känns bra att kunna göra något litet.

Fokus

Mitt största problem (och säkert många frilansares) är att det är så mycket man borde hinna göra för att hålla igång sin verksamhet, att man har för lite tid till själva ”kärnverksamheten”. Nu har jag kämpat i en vecka med att komma igång med mitt stipendieprojekt, och visst, har ritat lite skisser och planerat. Men det är inte nära på tillräckligt. Förra veckan gick till myriader av små uppgifter. Jag har inte alls prokrastinerat, utan allt har varit helt nödvändigt. Sedan när man äntligen kommer fram till skapandet är man redan ganska trött. Dilemmat. En arbetsdag känns så otroligt kort. En vecka swishar förbi på en millisekund.

Igår missade jag dessutom podcastinspelning för att lilla A fick feber. Och nu sitter jag och svär över att jag inte lyckas hitta och logga in på en inlärningsplattform som vi ska använda i min magisterkurs som började på fredag-lördag.

Det var förresten otroligt intressant att lyssna på introduktionen till studieämnet: ledarskap och service design (vet inte vad det heter på svenska). Känner hela tiden att detta är precis vad jag ska göra just nu, och att det kommer vara så oerhört nyttigt att tänka på sitt jobb ur det perspektivet.

Samtidigt känner jag mig som om jag varit frånvarande i flera dagar. Det är nyhetsströmmen kring flyktingkrisen. Den upptar en del av mina tankar, och jag är så glad över att så många har aktiverat sig. Särskilt nu när jag själv känner ett pressande behov av att fokusera på jobb (för att överhuvudtaget ha en inkomst), och har på sätt och vis dåligt samvete över att jag inte gör något mer än skriver på nätet när det gäller flyktingsituationen. Nå, opinionsbildande behövs också. Jag har inte kapaciteten att göra mer än så. Det finns som tur massor av andra som kan mer.

Ska fokusera på mina sagoillustrationer nu.

Nu jävlar

Vi bor alldeles nära Pansios flyktingförläggning. Förde dit babykläder i våras. Nu har de en situation där deras utrymmen håller på att ta slut. Eller utrymmet är slut. De har ingen möjlighet att göra annat för de flyktingar som kommit än att lägga ut madrasser, försöka hitta hyresbostäder i närheten.

Människorna som kommit har inget att göra, så om folk vill hjälpa, så behövs olika sysselsättningar, till exempel utflykter till naturen. Jag tänker frenetiskt på vad jag skulle kunna göra själv. Vi har inte plats att bjuda in någon, men tänkte på om jag kunde hitta på något med konst. Vet inte vad. Idéer tas emot!

Det är en katastrofal situation just nu. Miljoner flyr. Bilderna från Macedonien där vanliga människor, vuxna och barn, får tårgas på sig, springer på åkrar, försöker GÅ genom Europa för att hitta trygghet är oerhört sorgliga och knäckande. Jag gråter och försöker igen tänka: vad kan jag göra för att hjälpa?

Samtidigt blir jag helt rasande. Förbannad. Att det finns personer här i det här TRYGGA landet som kallar dessa människor ”livsstilssurfare” (elintasosurffarit), eller protesterar att det ska inrättas flyktingförläggningar nära deras hus. VA? Vilka är ni? Vad är det för fel på er? Är ni mentalt efterblivna? Har ni ingen empati alls?

Jag sökte fram FN:s allmänna förklaring för mänskliga rättigheter (för inte minns jag ju hela), och redan i den första artikeln stöter jag på sådant som helt klart inte uppfylls av det där partiet och deras anhängare. Ids inte ens skriva ut det, ni vet vilka jag menar.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Gemenskap, people! I en anda av gemenskap! Att prata om människor i nöd som söker asyl (vilket aldrig är olagligt) som livsstilssurfare eller att avhumanisera dem eller sprida falska rykten och fördomar om kriminalitet och det ena och det andra – det är inte en ANDA AV GEMENSKAP.

Rövhattar.

Och nej, det är inte att utsättas för ”hatkampanjer” om ens fascistiska nazitexter kritiseras och pekas ut som fascistiska nazitexter. Det är inte ens hotfullt. Come on. Vi vet alla att nyspråket och kringelikrokarna bara är till för att ni ska få mer makt.

Jag har svårt att begripa vad som rör sig i nassarnas hjärnor. Tycker de på allvar att de är ”offer”? Hur kan deras verklighetsbild vara så förvriden? Hur kan det vara så att vi måste protest this shit fortfarande?

Men jag kan ju ändå på ett distanserat plan förstå att andra människor har annorlunda världsbilder, men jag kan inte acceptera sådana världsbilder som innebär ett grupperande av människor i olika kategorier, där vissa inte ska få ha mänskliga rättigheter.

Punkt.