Att mötas av misstro

I en månad har jag varit med i en diskussionsgrupp på FB som startades för att så kallade ”invandringskritiker” och ”toleranta” skulle klara av att vara i dialog med varandra, dvs. ett försök att nyansera bilden av dessa grupper och minska polariseringen. Jag plockades förstås med som en ”tolerant”, fast det inte är något som jag anser definierar mig särskilt bra. Min inställning till människor är baserad på respekt och försök att förstå och kommunicera, inte att tolerera. Det är ett problematiskt ord, som jag inte tänker gå in på desto mera nu (har nog skrivit om det förut tror jag).

På samma sätt menar många ”invandringskritiker” att de felaktigt definieras som rasister. Och det stämmer säkert att alla som kritiserar invandring inte är rasister, snarare är de kanske nationalister eller bara extremt cyniska. Det finns alla möjliga subgrupper inom den gruppen. Det som istället slår mig mer är en viss attityd till människor som de har gemensamt. En cynisk, misstroende attityd. Lita inte på någon! Så många är ute efter att utnyttja dig (eller vårt land). Ge inte lillfingret, de tar hela handen! Det kommer gå illa om man öppnar sig! Släpp inte in världen hit, för då överlever vi inte… Släpp inte in någon i ditt hjärta, för då blir du sårad.

I mina inlägg i diskussionsgruppen har jag tagit en personlig vinkling, men måste förstås undvika att skriva ut privata detaljer i en offentlig grupp. Måste därför skriva om mina erfarenheter på ett svepande sätt, men jag har varit tydlig med min position: jag är vän med människor som är rädda för att de ska dö om de skickas tillbaka till sitt hemland. Då krävs jag direkt på bevis. Bevisa att de asylbeslut som du sett har fel i sig. Bevisa hur dina vänner varit utsatta. Bevisa att de är hotade. Vi tror inte på dina eller deras ”berättelser”. Du är så naiv som tror på allt de säger.

Det är svårt att diskutera med personer som helt kategoriskt vägrar tro på att min uppfattning av verkligheten kan vara sann. Om jag säger att jag suttit öga mot öga med en person, som fattat mod till sig, och berättat om döda bröder och traumatiserande situationer, och jag har varit övertygad om att de inte hittar på detta, varför blir jag misstrodd? Jag är faktiskt ganska övertygad om att mina vänner INTE har berättat de allra värsta sakerna åt mig. Att de besparat mig. Att de inte orkar berätta allt. Särskilt inte detaljer. Jag är inte en dålig människokännare. Jag kan nog ana mig till när någon ljuger, eller undviker ämnen. Dessutom: varför skulle någon ljuga om en sån sak åt mig? Jag är inte Migrationsverket. Jag är bara en vän som man kan lätta på hjärtat åt.

Men det här går inte heller fram. För de ”invandringskritiska” vill inte befatta sig med dessa människors liv och berättelser. Jag antar att det skulle vara att öppna sitt hjärta för mycket. Kanske man skulle bli tvungen att känna medkänsla. Hemskheter.

Igår försökte polisen deportera en ung kvinna – Lara från Irak. Hennes mamma satt på flygfältet och grät omgiven av demonstranter. Efter 19.15 när jag visste att planet borde ha lyft kände jag en bottenlös sorg och besvikelse. Svart. Men bara några minuter senare fick jag veta att Lara hade skrikit på planet, och en annan passagerare hade stått upp för henne. Lara togs av planet och fördes till förvaret i Metsälä. I morgon ska de möjligen försöka deportera henne igen. Men man vet aldrig med polisen, för de informerar liksom inte öppet om när de utför deporteringar.

Lara vill leva en västerländsk livsstil, och har därför hotats av sin egen far och hans manliga släktingar (bland annat). Hon lär ha en finsk pojkvän som hon vill bilda familj med. Hon är tatueringskonstnär. Hon skrek så högt att den finska polisen måste stoppa deporteringen. Vilken hjälte hon är!

Jag skrev om det här i diskussionsgruppen igår också. De ”kritiska” var bittra och sura över att deporteringen misslyckades. Hur ska vi nu bli av med folk om det inte går att tvinga bort dem? Kan de inte drogas eller bindas fast? Jag tycker att de borde lastas i lastfartyg istället, så skulle man kunna skeppa bort fler på en gång, skrev en. Jag svarade inte på dessa kommentarer. Skrev mest om det jag vet om kvinnors position i Irak. Om det här fallet. Om hur jag tycker att deportering är moraliskt fel.

Men jag anade lite darr i mustascherna igår… lite tveksamhet… något som var annorlunda i kritikernas förhållningssätt. Det var något i det här fallet – att det handlade om en ung kvinna som ville leva som oss – som jag anar att gick in under skinnet på dem. På någon av dem i varje fall. De hade inte förväntat sig det här. De pratar alltid om dessa unga män som kommer och ska leva på bidrag och ta hit sharialag och bla bla. Men Lara passade inte in i deras förutfattade bild av läget.

Fast det känns som att hyvla av sitt eget skinn med en osthyvel när jag går in i den där gruppen och läser kommentarer, så kanske det kan vara att jag kan hyvla av små flagor av deras fördomar ibland. Kanske komma in under deras skinn och lämna små obekväma korn av tvekan i deras kött. De vet att jag inte är okunnig eller naiv (det här har kommit fram i diskussionerna, och några av de vettigare kritikerna verkar ha byggt upp en bild av mig som ”inte en av de värsta toleranta utan ganska vettig”). Men de vet också att jag bygger allt på ett ganska tydligt moraliskt ställningstagande, förstås det att jag önskar att alla människor ska behandlas med lika värde och rättvist (kristen moral i grunden, fast jag inte är religiös). Jag försvarar mina vänner. Det är liksom min moraliska grund här. Men mina vänner är inte deras vänner. Och deras grundinställning är att man inte kan tro på de asylsökandes berättelser.

I dag har jag ingen lust att skriva något i den där gruppen. Man måste vila upp sig emellan. Vet inte ens vad det har för betydelse om vi kan diskutera eller förstå varandra. Det räddar inte mina vänner. De där kritikerna är inte Migri och de fattar inga beslut. Men kanske jag får lite lite hopp om att dialog är möjligt, varje gång en av dem ger med sig lite, eller egentligen: bara skriver lugnt och sakligt åt mig, med relativt logiska resonemang, och utan personliga påhopp. Redan det känns som en vinst.

Men den största vinsten vore att detta helvete med tvångsavvisningar tar slut. Jag misstror nämligen myndigheterna, och asylbeslutens laglighet. Det är inte naivitet, utan det är att vara kritisk. Så jag undrar varför det är jag som kallas tolerant (fast jag inte tolererar brott mot mänskliga rättigheter) och inte kritiker?

Från mörkt till ljust

Stackars blogg, har inte hunnit skriva något på över 2 månader. Men det är positivt, för har ju gjort en massa annat viktigt och spännande. November kändes väldigt tung, för mycket av allt på alla plan i livet. Men det känns som att det vänder och blir bättre nu, efter att jag tänkt igenom prioriteringar och fattat en del svåra beslut. Jag är väldigt glad över många saker, särskilt när det gäller arbete, för har ett sådant bra flyt. Jag är också stolt över att få vara med i många spännande projekt, som alla på något vis är precis vad jag vill och måste göra. Och alla nya fantastiska människor som jag träffat i år… Facebook meddelade mig att jag har fått 64 nya vänner i år. Alla helt fantastiska typer. Vilken rikedom.

Jag har också haft lite svårt att veta hur och vad jag ska skriva om här eftersom det har skett förändringar i hur jag känner mig bekväm med sociala medier. Har varit med i såna projekt som får uppmärksamhet också på olika hatforum på nätet, och man inser plötsligt att allt man skriver offentligt kan läsas av illvilliga personer. Jag har helt enkelt inte hunnit tänka efter hur det här ska påverka vad jag skriver här. Jag tycker om att vara lite osynlig, men samtidigt vill jag inte känna mig tystad heller. Hittills har jag som person varit besparad rasisters uppmärksamhet, men om man aktivt vill kämpa för det man tror på, så måste man kanske ta riskerna också?

Som konstnär är man en offentlig person. Jag får söka skydd och stöd i det att jag inte är ensam med mina åsikter. Det som började med att jag började teckna ögon i augusti ledde vidare till att jag är med i både kampanjen #weseeyou och i en annan grupp: Oikeus elää | Right to Live, som grafiker och webbansvarig (pro bono förstås, finns ingen som får betalt i det här). Vi är som tur många personer som jobbar med detta, vissa gör helt otroligt mycket för att de har mer tid. Jag gör vad jag hinner, för som sagt så har jag också enormt mycket jobb med min firma för tillfället. Men jag är så stolt över att se mina bilder komma till nytta på det här sättet. Och just nu känner jag mig optimistisk, det känns som om vi i dessa grupper faktiskt kan skapa förändring. Det har redan skett förändring. Men målet är att förändringen ska synas i enskilda människors liv, att de ska få leva trygga liv.

Så om ni enstaka som läser här vill hjälpa till lite, sprid dessa viktiga artiklar som kommer ut december på den här bloggen: https://migrileaks.wordpress.com/

Det mesta är på finska, ibland hinner någon översätta till svenska och engelska.

Ja.. jag får återkomma till betaljobben i någon kommande blogg! Det fantastiska är att samma värderingar som ligger bakom min ”aktivism” finns i allt det arbete jag gör med firman nu. Det handlar om att arbeta för demokrati, bildning och välmående på alla plan.

Och God Jul och Gott Nytt År ifall jag inte hittar tillbaka till bloggen igen innan årsskiftet!

righttolive_mielenosoitus_tags2

 

Ännu en jobbmåndag

Man vet att man jobbar med rätt saker när man längtar efter måndagar och sin arbetstid… vilket jag säkert sagt hundra gånger förut.

Det är sista veckan som lilla A är på dagis, sedan kommer vi att byta dagis efter juli. Dagiset flyttar för långt bort från oss, så vi byter helt. Tyvärr finns inget riktigt nära oss, så det blir längre resor ändå efter bytet också. Men nåja, fyra år kvar till förskolan, haha.

Jag ritade en present till vårt gamla dagis nu på förmiddagen. Och har stirrat på bokillustrationer, gjort lite ändringar i ljuset på ett par. Har också stirrat på en bakgrundsbild som kommer till mitt eget konstspel. Och listat ut hur jag ska göra en sak visuellt till det.

Under helgen har jag pressat mig igenom en kodskola online (nu har jag gått färdigt Frontend Foundations, men det finns massor kvar). Eftersom jag går Summer of Programming på Boost Turku, så får jag tillgång till codeschool gratis. Har väldigt skoj med uppgifterna. Känner mig väldigt motiverad. Skulle inte alls ha något emot att jobba mer med programmering i framtiden. Får nu sedan se i vilken form det blir. Troligen något mer webbrelaterat i så fall, eller förstås spelrelaterat. Jag är bara så glad att jag tar mig tiden att göra det här nu. Och känner mig inte heller det minsta stressad, lustigt nog. Bara inspirerad.

Jag är också lite förvånad över att jag lyckas fortsätta jobba så bra, trots att jag känt mig ganska distraherad av allt möjligt annat, utifrån och inifrån. Men tänker inte gå djupare in på det här.

Nu, tillbaka till layoutjobbet! Som jag också njuter av enormt! Who knew att jag skulle gilla att layouta böcker så mycket. Det bor ändå en liten perfektionist i mig nånstans… Kanske därför jag också gillar programmeringen. Det gäller att ha koll på både helhet och små detaljer samtidigt. Men ifall ni vet någon som söker frilansande grafiska designers att ombryta böcker, tipsa om mig ;) Jag gör gärna mera…

Hej hej

Nej, nu måste jag blogga lite. Har en lugn stund denna förmiddag. Förbereder ett intressant jobbmöte, och ska försöka hitta lite fokus att jobba på illustrationer också. Om lite mer än ett par veckor slutar skolorna, ungarna är hemma, och mitt eftisjobb tar slut. Vi kommer ha minstingen på dagis ännu till midsommar så att jag kan jobba 3 veckor i juni ännu. Får se hur det går när stora barnen är hemma samtidigt. Men har så spännande projekt på gång, så det måste funka. Och så har vi ju morföräldrar som kan komma ibland.

Jag har egentligen ingen aning hur semestrig min semester kommer att bli… Egentligen har jag kanske inte råd eller tid att vara helt ledig, men någon vecka måste jag ändå vara det, för vi åker bort. I juli gissar jag att jag kommer att jobba när minstingen tar tupplurer. Och sen kommer jag att få kämpa för att få någon mer tid än det. Eller så ger jag bara upp tanken på jobb och låter vardagen flyta på.

Men det är så mycket rörelse i mitt arbetsliv annars nu, så vågar skriva varken bu eller bä. Haha. Måste vara hemlig ännu. Kan bara säga att det senaste året nog har varit väldigt betydelsefullt för min framtid, jag har lärt mig massor och i synnerhet gjort många val. Brant inlärningskurva. Väldigt mycket arbete. Känner mig ganska stolt över det. På min studiekurs var det till och med någon som skämtade om att min karriär säkert är på väg att ”skyrocket”. Skönt om det ser ut så utifrån, själv är jag ju bara fylld av osäkerhet och beslutsamhet. Man kan ju inte veta hur det går.

Men det här är också orsaken till varför jag har skurit ner väldigt mycket på FB. Har varit mer på Instagram, och sedan roligt nog, chattat direkt med personer istället, oftast via Whatsapp. Tydligen är det förresten en trend i sociala medier: man slutar dela information offentligt och riktar in sig på mindre grupper eller att kommunicera mer privat med enskilda människor. Att sluta läsa flödet i FB har definitivt hjälpt med att hålla mig mer fokuserad, också att det minskar på distraktioner. Känner mig inte så överbelastad av information och aningen mindre politiskt deprimerad. Tänker nog hålla mig kvar på den linjen. Twitter läser jag förresten nästan inte alls.

Så hej! Ifall någon vill chatta med mig, skicka ett fb-meddelande! Ask me anything, och så vidare. Stor glad smiley.

Sociala medier på paus

Tar lite paus från nätet. Eller lite. Vet inte hur länge. Och det är ingen total, allomfattande paus, läser ju mail och meddelanden som skickas direkt till mig. Och vissa jobbgrupper checkar jag ju in på – men bara på arbetstid.

Finns en del orsaker. Har ofta behovet att förklara mig på Facebook, rapportera att nu är jag hemma med sjukt barn igen och gnälla av mig (ettåringen var sjuk hela förra veckan), men sen känns det irriterande att ha den reaktionen, att hur ska jag statusuppdatera om det här… Och det är ju kul när man hittar någon bra artikel som man vill dela med andra. Och det är trevligt att få höra om vänners mående och se vad alla gör.

Men sen är det så mycket onödigt jag läser. Information som jag inte orkar ta till mig just nu. Har behov att samla på mig kunskap och upplevelser från andra ställen – från böcker, spel, filmer, TV-serier, dagstidningar (och nyhetsappen läser jag). Och vill vara inne i mina egna tankeprocesser lite. Fokusera på arbetsuppgifter.

Det är sportlov kommande vecka, och kommer umgås mycket med familj. Men kommer också att ta tid att göra en del illustrationsarbete, eftersom jag missade en hel arbetsvecka. Om jag inte jobbar så kan jag inte fakturera. Så en vecka med sjukt barn är en vecka utan inkomster (jag höll min undervisning nog, fast det är inte särskilt mycket jag får för det).

Mest trött är jag på Facebook. Läser inte egentligen Twitter eller Instagram för tillfället även om jag delar något smått ibland.

Jag älskar nätet, möjligheterna och kontakterna, men vill ha paus från infoflödet. Har för mycket annat att tänka på och göra helt enkelt. Och det är enklare att hålla sig från att slösurfa på fb om jag skriver det här. So long! Om du vill mig nåt, så skicka ett meddelande på det sätt vi vanligtvis kommunicerar, så svarar jag nog!

The Lost Day

Eller snarare, Internet-dag. Som en nyfiken skata har jag bläddrat bland inlägg på webben och prokrastinerat och funderat, delat länkar och skrivit lite frågor om min MacBook och operativsystem, ritat lite jo faktiskt… stirrat. Det var länge sedan jag hade tid med en sån här dag.

Sonen har varit hemma, och varit på läkarbesök med sin far, och hans halsont-mysterium verkar vara löst. Läkaren sa att det kan bero på hans allergier (björkpollen och vissa grönsaker och mat som han kanske också är känslig mot), som gör att hans hals är lite svullen och slemmig. En evig halvflunssa liksom. Han har haft det hela vintern. Mycket trötthet på hösten också. Med skam minns jag plötsligt att jag gav honom en fastlagsbulle på tisdag med mandelmassa, och mandlar har han ju reagerat på förut! Nå nu har vi en lång lista på mat som vi ska utesluta och testa sedan. EN LÅNG LISTA. Men det är väldigt skönt att inse att det finns något man kan göra nu.

Anyhow, jag har spelat lite spel med sonen: Typoman, och så testade vi… krhm… Cookie Clicker 2.0. Ahem. Ja det är en kaka man trycker på. Och trycker, och trycker. Inte så mycket mer. Underligt beroendeframkallande ändå. Men Typoman har vi varit nyfikna på ett tag, och vi spelade igenom demon tillsammans. Jag insåg sedan, att hej! Att spela med ett barn är ju research för mig nu när jag själv gör spel och jobbar med barnkultur på olika sätt. Så inte så farligt prokrastinerat av mig ändå… Och kanske det inte är bortkastad tid att umgås och ha roligt med sitt barn heller.

Och har redigerat en text. Och har uppdaterat min hemsida. Och tänkt på mitt brand och sånt mysigt.

Inte så bortkastad dag? Visst? Visst!?

Och jag har så längtat efter att få ha en mindre hektisk och mer flytande dag. Nu kom den. Igår var det också rätt lugnt.

Jag har också längtat efter att vara med alla mina ungar i dag. Sett lite på foton av döttrarna och längtat efter att krama dem. Känt mig lycklig över att de finns.

Nej, den här dagen var bestämt inte bortkastad eller LOST alls! Det här har ju varit en mycket skön dag. Snart är alla barn hemma, och tror att jag ska anse mitt Internet-varande mättat för i dag. Men kanske vi spelar lite mer spel… om ettåringen tillåter det alltså (småbarn är som bekant som små diktatorer). Annars tänker jag tvinga dem att LEKA med mig. Känner mig lite sugen på Duplo Lego-världsbygge, och kanske nalle-teater… och frisörbesök. Och Doktor Blod som ska dela ut plåster åt alla dockor.

Skön helg allihop!

Julkalender på FIBUL

Ett tips! Kolla in Fibuls Julkalender! Här.

Jag brukar sällan själv göra julkalender här på bloggen, men nu är det alltså jag som lägger ut Fibuls luckor och också illustrerar siffrorna. Massor av skickliga författare och illustratörer bidrar. Till varje lucka kommer några skrivinstruktioner, så om man vill få lite idéer själv till en julsaga: följ instruktionerna. Kanske man kan lägga ut en helt egen urspårad Fibul-kalender på sin blogg? Länka i så fall till mig, eller till Fibul, så får vi se hur historien kan leva i parallella verkligheter… eller sagor alltså.

Prova nytt

Igår testade jag för första gången att faktiskt marknadsföra ett inlägg på Facebook (det är rea på Society6, och har lagt in en ny bild, klicka här för rabatten). Har undrat ett tag över hur det fungerar, om det har någon effekt och om det lönar sig. Dyrt är det ju inte, men sen är frågan hur effektivt det egentligen är, när jag ändå mest interagerar med vänner och bekanta också via min officiella fb-profil. Men skulle ju gärna få mer följare som jag inte känner (ännu).

Under hösten har jag ju fått tänka mycket på marknadsföring. Ska till och med få gå en kurs i det som en del av Service Design-programmet, men den börjar i januari. Kan ju känna mig lite stolt över att jag i varje fall klarat första kursen, introduktionen. Det vi sysslar med nu är ”metoder och processer” i tjänstedesign. Jag analyserar mitt eget illustratörsjobb, och ska fylla i en så kallad ”blue print” där man kartlägger precis allt, in i minsta detalj, som businessen går ut på.

Har igen de senaste dagarna tänkt mycket på fokus. Får ju väldigt mycket gjort, men det är hela tiden mycket som förblir ogjort, för att jag har för många projekt på gång. Samma gamla visa hela hösten. Det tar tydligen ett tag att lära sig att hantera det. Vissa saker har jag redan strykt, eller skjutit fram till nästa år, så samtidigt känns det nog som jag har kontroll. Men man borde ju hela tiden göra mera. Mera marknadsföring till exempel. Fast för att ha något att marknadsföra, måste man ju också ta sig tiden att skapa det man vill sprida. Såg att både Maria och Malin drömde om assistenter, och skulle jag ha råd, skulle det verkligen finnas behov för en, så att jag kunde fokusera på att rita och skriva.

Drömmer om att få igång den där Patreon-sidan. Det är alltså en crowdfunding-sajt där konstnärer av olika slag kan samla in pengar kontinuerligt, eller för mindre projekt och arbeten som man publicerar regelbundet. Men man borde ha en video på sin sida där man presenterar sig och sin sida. Och har inte hunnit tänka på det. Borde ju filma lite när jag ritar, men när det är själva ritande och jobbet som är det viktigaste att få färdigt så hinner man inte alltid fixa dokumentation. Kanske jag tar mig tiden att göra videon snart. Jag vet ju hur man gör, men det betyder också att jag vet att det tar TID att fixa till en hyfsad video. Argh. Och sen vet man ju inte ifall någon sen vill betala för det man gör (de som lyckas bra på den sajten är sådana som redan har massor av fans som de sedan drar med sig dit).

OK tillbaka till jobbet. Min to do-lista blir inte kortare av att blogga, haha!

En vecka gick igen

Helt sjukt hur tiden går snabbt! Det verkar som att den går snabbare ju mer olika saker man gör. Ifall man hade en månad då man gjorde så lite som möjligt borde alltså tiden gå långsammare. Långsammast går tiden när jag väntar på att en bebis ska födas.

Här håller jag på bara och håller på. Keepin on keepin on… Har gjort mer animation, ordnat en grillfest för startupfolket tillsammans med mitt ljuvliga team, pitchat igen i dag, varit hela dagarna med ungarna eftersom D:s semester tog slut förra helgen. Så allt jobb har skett på kvällen.

Tröttnade på att yoga, vilket jag gjorde varje dag en hel vecka, och har istället denna vecka testat en app som heter 7 minute workout (7 minutes 7 months, när jag googlade såg jag att det finns tusentals likadana, men länkade nu till den jag använder, och den funkar finfint). Traditionella grejer som armhävningar, situps, plankan och sånt i 7 minuter. Förvånansvärt effektivt, har gått att göra samtidigt som jag är med ungar och aktiv ettåring, och har haft träningsvärk. Har i varje fall känt mig mycket bättre på grund av den regelbundna motionen. Har mer energi och känt mig mer hemma i kroppen helt enkelt. Om en dryg vecka när jag flyttar in i mitt arbetsrum (yaaayyy!!) ska jag köpa kort till gymet som finns i samma fabriksbyggnad (Saippua Center) och börja träna där mitt på dagen. Min chef (jag) säger att det är nödvändigt. Vill vara stark! Men framför allt så gör motion att jag känner mig välmående. Som jag skrev: hemma i kroppen.

Nästa vecka går igen i animationens tecken. Sen på veckoslutet blir det en gammal kompis bröllop i Sverige (jag får flyga). Jag har till och med lyckats skaffa en klänning härifrån! Och är till och med nöjd med den! Helt otippat! Tänk om jag nu plötsligt blivit en människa som gillar att ha klänning? En gymfåne med swingklänningar… Vi får se. Men det kommer att bli jävligt fantastiskt att träffa gamla vänner.

En gif till er:

beelze_BR_stove2

Inte en male panel!

Ni vet den där tumblrn som cirkulerat och fått internationell uppmärksamhet de senaste dagarna? Congrats, you have an all male panel.

Jag har länge stört mig på att varje gång det görs reportage om startups eller spelföretag så har det varit en ”male panel”, dvs. bara vita män, och oftast under 50 åringar också (fast det är ju svårt att säga på ett foto, men yngre män har det oftast varit).

Blev riktigt lycklig när jag såg den senaste sponsrade reklamen från evenemanget Slush, som jag aldrig varit på, men jag följer vad de håller på med ändå. Kanske jag någon gång hamnar på en startupmässa, vi får se.

Men kolla här:

slush230515

Och:

slush230515_investors

Yes! På något sätt tror jag inte det här är en slump… Nu behövs ännu lite lite mer varierande hudfärger bara så är de på god väg att vara en inkluderande mässa. Representation är väldigt viktigt. Detta signalerar att alla är välkomna. Det är inte onödigt att haka upp sig på male panels, och det är inte onödigt att Slush satsar på att i sin reklam visa att de är medvetna.